Svensk ortografi är läran om svenskans skriftspråk. Ordet ortografi kommer av grekiska orthos 'rät, rätt' och graphein 'skriva'. Svensk ortografi handlar bland annat om rättstavning och om förhållandet mellan skrift och uttal (svensk fonologi). Varje skrivet språk har en speciell ortografi som på olika sätt under tidens gång har anpassats för att representera just det språk den är avsedd för. För svensk ortografi är framför allt Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (SAOL) normerande. Balansen mellan att beskriva språket och att vara normerande har växlat mellan åren.[1]
Inom ortografin kan man urskilja tre olika principer: Fonologiskt orienterad (ljudinriktad) stavning, morfologiskt inriktad stavning och traditionell stavning. Under det svenska skriftspråkets historia har dessa principer tillämpats i växlande omfattning. Svenskans stavning var länge oreglerad, men från och med senare delen av 1700-talet försökte man alltmer reglera hur språket skulle stavas. År 1801 utgav Carl Gustaf af Leopold Afhandling om Svenska stafsättet på uppdrag av Svenska Akademien. Avhandlingen skulle på grundval av den tidens skriftspråk försöka få till stånd en mer enhetlig stavning, men med sin grund i traditionen. Men Leopold ville också skapa en för svenskan mer ljudenlig stavning av franska lånord, till exempel konnässör i stället för connaisseur. Även när det gällde morfologisk stavning gjorde Leopold insatser, som att föreskriva att släkt skulle skrivas slägt genom sin samhörighet med ordet slag. En senare förespråkare för samhörighetens viktiga roll var Esaias Tegnér den yngre i skriften ”Natur och onatur ifråga om svensk rättstavning” (1886). Han påpekade bland annat att stavningar som ondt och godt har sin grund i samhörighetslagen.[2] Stavningen dt var en av de stavningsregler som ändrades vid stavningsreformen 1906. Då bestämdes att dt skulle ändras till t (t.ex. ont) eller till tt (t.ex. gott) och därmed vann principen om ljudinriktad stavning på denna punkt över principen om morfologiskt inriktad stavning.
- ^ SAOL Arkiverad 4 februari 2008 hämtat från the Wayback Machine., upplaga 13, Inledning, 2: Språkbruk och språknorm.
- ^ Tegnér, Esaias, d.y. (1886). Natur och onatur ifråga om svensk rättstavning Uppsala, s 43